Foxarna Ilona och Benji

Idag har klubben haft träningstävling i ridhuset.

Först ut var agilityklassen och Ilona satte kontakfälten på både balansen och A-hindret. Gungan är inte helt säker, så den tog vi om med lyckat resultat. Den största överraskningen kom dock när Ilona sprang ifrån mig i slalomen. Efter ca 5 pinnar siktade hon framåt, satte fart med hög precision och släppte matte helt och hållet. Sådant värmer i en mattes agilityhjärta.

I hoppklassen hade Ilona inte riktigt samma fart och precision i slalomen, men eftersom den var placerad i utkanten av banan hade Ilona inte något hinder efter att sikta på och jag har märkt att det påverkar henne negativt.

På söndagarna har vi ju agilityträning i ridhuset och denna söndag låg fokus på hoppteknik. Som tur var hade jag anteckningarna från kursen, för det var inte lika lätt att få till avstånden och bommarna själv...

Inledde med ett par hopp i "spindeln" och sedan tre repetitioner i "basic". Ilona kände genast igen övningarna och svarade fint. Det märks att hon blir fort trött av att använda kroppen på detta nya och koncentrationskrävande sätt.

Efter träningen avslutade jag med ett par repetitioner i "dubbeloxern speciellt utformad för foxterrier" och basic igen. Än så länge är det för tidigt att variera höjd och avstånd, så koncentrationen ligger enbart på att få Ilona att hoppa effektivt och balanserat.

Förra helgen fick jag äntligen möjlighet att spåra igen och totalt blev det tre spår, två till Benji och ett till Ilona.

Spår 1

Först ut på lördagen var Benji med ett spår på ca 450 meter som legat 3,5-4 timmar. Som vanligt fick terrängen avgöra antal vinklar och denna gång blev det 5 vinklar och ett bloduppehåll på 13 meter på raksträcka.

Benji tog upp spåret jättebra och första vinkeln var klockren, men efter ett par hundra meter får han tappt och börjar ringa. Brist på erfarenhet och mognad gjorde att han tyvärr fick "panik" och försökte lösa det genom att ringa fortare och fortare. Jag tog tillbaka honom till den plats där han senast var rätt i spåret och han fick upp det igen och fortsätter.

Bloduppehållet fixade han utan problem, men bitvis var det flummigt och okoncentrerat med alldeles för hög fart. Tar det dock med en nypa salt på grund av hans ålder och pågående könsmognad. Vid slutet ställde den kraftiga vinden till det och Benji gick förbi slutet med mycket hög näsa ett par gånger innan han satte ner näsan ordentligt och verkligen spårade sig fram.

Ett spår med längre liggetid kommer med största sannolikhet att få honom mer koncentrerad och med näsan nere i spåret, men jag vill inte länga tiden för mycket innan vi gjort och klarat anlagstestet.

Spår 2

Ilona har ju klarat anlagstestet, så nu tränas det inför öppenklassen där liggetiden kan vara 12-24 timmar. Eftersom dagsljuset fortfarande är begränsat blev det till att lägga ett spår över natten för få rätt liggetid.

Den första biten bestod av öppen terräng, så jag misstänkte att det skulle ge henne lite att bita i. Det var också ca fyra månader sedan Ilona spårade över huvud taget, så förväntningarna var givetvis satta utifrån det. Spåret blev ganska långt, hela 700 meter (matte glömde titta på stegräknaren) med 4 vinklar, en återgång och ett bloduppehåll på 17 meter.

Tidigt på söndag morgon hade spåret legat ca 16 timmar, så då var det äntligen dags. Ilona satt och tjöt i bilen av förväntan, dels eftersom hon sett blod och klöv dagen innan och dels för att vi var i våra spårmarker. Ilona gillar verkligen att spåra och nu när det var så länge sedan var ju givetvis förväntan skyhög.

På det stora hela fixade hon spåret bra trots att det var ganska länge sedan sist. Den öppna terrängen i början gav henne lite problem, men hon löste det ganska snabbt och vid en av vinklarna fick hon tappt och hon ringade ganska länge innan hon fick upp spåret igen. Antagligen var det mitt fel, för jag mindes att jag letade efter ett bra ställe att lägga återgången och har för mig att det var vid den vinkeln jag påbörjade några steg innan jag ändrade mig på grund av terrängen.

Ganska nära slutet ville Ilona envist vika av till höger, men eftersom jag var helt säker på att jag inte lagt spåret där, utgick jag ifrån att det var något trevligt rådjur eller liknande som gått där och sa därför nej och visade henne på spåret. Först ville hon inte ge sig, så det tog ett par gånger innan hon tog upp spåret igen. I slutet var det tydligt att hon var trött, men som alltid jobbar ändå Ilona hela vägen och glädjen var mycket tydlig när hon hittade sin klöv.

Spår 3

Förväntningarna till detta spår var lågt satta på grund av Benjis flummighet dagen innan. Ca 400 meter långt, 4 vinklar och ett blodupphåll på raksträcka med en liggetid på 3 timmar var Benjis utmaning för dagen.

I början av spåret var terrängen mycket svårgenomkomlig och under tiden jag koncentrerade mig på att komma fram tappade jag bort vart spåret gick. Det visade sig vara jättebra för Benjis spårförmåga var på topp. Jag brydde mig inte om farten, utan jag hängde bara med för att låta Benji jobba ifred och helt plötsligt var vi förbi bloduppehållet (snitslat) och sedan spårade han klockrent fram till klöven. För Benji var det en klar fördel att spåra två dagar i rad.

Om en till två månader kommer jag att sätta igång med spårande på allvar. Målet är att båda ska starta i öppenklass under året.

Mammas katt Snuttan som är 14 år

De senaste två dagarna har solen tittat fram, så då har kameran fått följa med på lunchpromenaden.

Har inget bra dagsfärskt kort, så jag lägger in ett fint kort på Benji vid 3 månaders ålder istället.


Foto: Jenny Granath

I helgen har jag och Ilona varit på tvådagars kurs i hoppteknik för Vappu Alatalo.

Jag har i princip ingen erfarenhet eller kunskap om hoppteknik sedan tidigare, så syftet var att skaffa kunskap om hur en hund hoppar effektivt och skadeförebyggande samt hur jag uppnår det. Foxterriern har ju inte en naturligt bra hoppstil, så det finns lite att jobba med... ;-)

I de första övningarna var Ilona förvirrad och förstod inte riktigt vad som väntades av henne, mycket på grund av att jag skickade henne över hindren istället för att kalla in henne. Vi har ju lite problem med släppet och därför borde jag ha kallat in henne istället. Ilonas tvekan att fortsätta framåt när jag stod stilla gjorde att det var svårt att se hennes nuvarande hoppstil ordentligt.

En av de stora vinsterna på kursen var att 20 % av de hundarna som deltog var foxterrier!!!!!!  Det gav mig möjlighet att studera en annan foxterrier (ett strävhår) i samma övningar och jämföra, vilket ökade behållningen av kursen en hel del. Det är inte lika väsentligt att jämföra Ilona med en bordercollie eller kelpie.

På det stora hela hoppar Ilona bra för att vara foxterrier och har inte riktigt det karaktäristiska fyrkantshoppet. Dock förlitar hon sig på att farten ska ta henne över hindren och behöver stärka musklerna i bakpartiet för att kunna lägga vikten på bakkroppen och skjuta ifrån ordentligt. Jag trodde faktiskt att Ilona hade tillräckliga muskler bak med tanke på hur mycket hon använder den delen av kroppen, men ack så fel jag hade. Det handlar inte riktigt om samma muskler. :o) På grund av Ilonas kompakta kropp och korta rygg var det svårt att avgöra om hon böjer ryggen i svängarna, men vi kunde inte heller upptäcka att hon hade några större problem i svängarna. 

Jag har fått med mig en hel del övningar och tips för att förbättra Ilonas hoppteknik, så nu gäller det att träna och förbereda Ilona inför fortsättningskursen...

Bend-work!? Bilderna är från i våras. Banan fortsätter till höger (Ilonas höger) på båda bilderna.
Foto: Anna Andersson


Foto: Anna Andersson

Med tanke på förra helgens träningstävling, var det med viss skepsis jag åkte till Oskarström och deras officiella tävling med två hoppklasser.

Hopp 1 A

Innan banvandringen hade vi tagit en rejäl uppvärmingspromenad på ca en halvtimma och då jag hade sent startnummer hade jag ganska gott om tid att fortsätta värma Ilona. Allt för att förebygga nya dyk under hopphindren. 

Utanför ridhuset fanns några framhoppningshinder, så jag gick dit för att testa Ilonas beteende och tyvärr besannades mina farhågor. Givetvis dök hon under det första hopphindret och hon såg ut som om det var exakt rätt sak att göra. Kändes som om det blivit en grej, helt utan logik och betydelse.

För att åtminstone tillfälligt lösa problemet brydde jag mig inte om att sätta Ilona och gå ifrån henne, utan bara låta henne hoppa fram och tillbaka med lite bakom- och framförbyten. Belöningsmässigt bröt jag ner det till nybörjarnivå för att öka motivationen att hoppa över bommen. Efter några vändor fungerade det bra, så vi gick till ridhuset för att kolla in de andra ekipagen och köra lite cirkelträning inomhus. Det blåste ganska kraftigt utomhus, så jag var tacksam över det stora ridhuset som gav ordentligt med plats utanför banan.

Banan började med i princip en raksträcka, så jag behövde inte gå iväg och placera mig inför någon sväng eller liknande, utan kunde vara kvar vid första hindret hos Ilona. Jag ville inte sabba startproceduren, så planen var att sätta henne och stå precis efter första hindret för att kunna "hålla i henne" så hon inte skulle dyka.

Ilona fick startsignal och HOPPADE ÖVER första hindret, vilket gav matte nytt hopp inför fortsättningen. Loppet flöt på bra med undantag av slalomen som trasslade lite och vi fick 5 fel. Speciellt nöjd är jag med bakombytena och Ilonas snabba gensvar. Äntligen känns det som om vi fått kläm på bakombytena oavsett vid vilket hinder det utförs. Trasslet i slalom gör att vi även får lite tidsfel, så vi slutar på en sjätte plats.

Hopp 1 B

Banan i det andra hopploppet var mycket lik den första, fast lite svårare och även här gick det bra att vara kvar vid första hindret i starten. Dock gick det fel redan vid första hindret eftersom Ilona störs av att jag står så nära, så hon felbedömer avståndet, hoppar för tidigt och landar på bommen. Min koncentration bryts och jag undrar givetvis om hon fått ont, men Ilona fortsätter springa mot nästa hinder, så vi fortsätter.

Efter en tredjedel av banan kom slalomen och precis som i första loppet gick hon ur. Jag hade bestämt mig för att ta om slalomen ifall hon slarvade. Att springa vidare efter slarv tar Ilona som att det är ok och blir ännu slarvigare nästa gång. Det ger ju inte heller någonting att peta in henne på rätt ställe, det kan ju inte hon förstå. Hon koncentrerade sig bättre, men gick ur näst sista porten och jag tar om igen med samma resultat. Det är ju ingen idé att träna slalom på tävling, så jag tog närmaste väg ut och valde att diska oss.

Jag hade inga förväntningar när jag åkte till tävlingen, men det kändes skönt att Ilona inte tog med sig beteendet att dyka under hopphindren in på tävlingsbanan. En av fördelarna med att vara på tävling är att det blir så tydligt vad man behöver träna mera på...