Foxarna Ilona och Benji

I lördags fixade Orust BK en träningstävling i deras fina ridhus som endast används till hundträning/tävling samt fotbollsträning. Att hallen är fri från hästar gör att underlaget är hårt och mycket mera lättsprunget än i de vanliga ridhusen.

Egentligen skulle jag åkt till Tibro och kört fyra öppenklasser, men jag var ensam från klubben och motivationen infann sig inte riktigt. Istället blev det en betydligt kortare tur till Orust och deras träningstävling.
 
Precis när jag lämnat stan bestämde sig himlen för att öppna sig och släppa ner en hel del regn och jag som missat att kolla väderprognosen hade således inte nägra regnkläder med mig. Jag hatar att vara blöt i samband med träning eller tävling. Bara jag har rätt utrustning är inte nederbörd något problem.

Först ut var agilityklassen och det mesta som kunde gå fel gick också fel. Ilona började med att dyka under första hindret. Detta har hänt några gånger under åren och har då berott på att hon inte gillat underlaget, främst på grusplaner. Givetvis har jag alltid känt igenom henne för att utesluta att hon har ont någonstans och därför inte vill hoppa, men aldrig kunnat hitta något fel. Jag togtillbaka henne och vi körde flygande start istället för att förhindra att hon dyker under igen. Fortsättningsvis slarvade hon i slalom och gick ur (har inte hänt på flera månader), gick inte ner ordentligt på kontaktfälten och dök under ett hopphinder till. Oj, vad tydligt det blev att vi legat lågt med agilityträningen. Skäms på matte... Givetvis tog jag om både slalom, kontaktfält och hoppet så det blir rätt, men detta är nog ett av de sämsta lopp vi gjort på länge...

Efter loppet kände jag igenom Ilona och försökte studera hennes rörelser för att se om jag kunde hitta någon fysisk anledning till att hon dök under hopphindren. Inte heller denna gång hittade jag något specifikt och får anta att dagsformen inte är fulländad och att underlaget också påverkade.

Ville ändå köra hopklassen om än försiktigt ifall Ilona lyckats dölja något. En stor nackdel med Ilona är att hon får vara både halt, lytt och döende innan hon medger att det gör ont någonstans och det är inte alltid lätt för matte att genomskåda henne.

Starten i hoppklassen bäddade för nya dyk då den började med tre hopphinder och säcken som fjärde hinder, alla placerade så hunden fick springa i en snäv serpentin. Det idealiska var att placera sig mellan andra och tredje hopphindret och kalla in. En flygande start innebar att man var tvungen att göra två bakombyten innan säcken för att få någorlunda linje på hunden och då det kändes knöligt, bestämde jag mig för att chansa och lämna henne i starten. Givetvis var detta ett misstag och hon dök under första hindret igen. Jag tog tillbaka, men fick inget flyt på bakombytena och egentligen inte heller på resten av banan. Hon dyker visserligen inte under några fler hinder och går inte heller ur slalom, men det är väl en klen tröst i sammanhanget.

Så här i efterhand är jag glad över att jag inte åkte till Tibro.

Det finns lite hopphinder kvar på klubben, så jag ska försöka åka upp i veckan och se hur Ilona beter sig.