Foxarna Ilona och Benji

Ilona

För Ilona är de vanliga promenaderna bara ett nödvändigt ont för att rastas och hon hade hellre sett att tiden och kraften lades på träning, träning och lite mera träning. Ofta går hon 1-2 meter bakom mig och ibland får jag "släpa" henne. Skulle det dessutom regna, ja, då kan jag bokstavligen få bogsera Ilona till närmaste gräsmatta och sedan in igen. Undantaget är när vi går på något helt nytt ställe eller där hon vet att hon får gå lös, men att promenera på de vanliga stråken är jättetråkigt. Been there, done that!

Benji

Benjis uppfattning är tvärtemot Ilonas, promenader är jättespännande oavsett vart vi går. Det som förgyller promenaden är lukter, människor, saker som rullar, andra hundar och inte att förglömma, allt som går att stoppa i munnen oavsett om det är ätligt eller inte. Än så länge är ju världen spännande och oupptäckt för en hane i hans ålder.

De som möter mig på promenaderna tycker nog att det ser lite kul ut med en hund som stretar framåt och en hund som går bakom och lunkar.

...en liten flicka i 5-års åldern som var ute och lekte på gården mellan hyreshusen. Flickans mamma hade noga förmanat henne att inte lämna gården medan mamman var i tvättstugan.

Lite senare överraskades mamman av att kvarterspolisen kom in i tvättstugan med den lilla flickan och förklarade att han hittat henne en bit bort på busshållplatsen alldeles ensam samt återberättade deras samtal;  

Kvarterspolisen hade frågat flickan varför hon stod och väntade på bussen helt ensam och flickan hade svarat glatt:

-         Jag ska åka till min ladugård och vattna mina djur.

Polisen:

-         Men du är väl alldeles för liten för att åka buss själv och inte kan väl du ha en ladugård full med djur?

Flickan envisades:

-         Jag måste ta bussen till mina djur och ge dem vatten. De har bara mig och jag måste åka dit varje dag.

Polisen:

-         Jag måste prata med din mamma om detta. Vad heter du och var bor du?

Flickan rabblade upp personnummer, namn och adress, precis som mamman lärt henne. Motvilligt gick flickan med kvarterspolisen tillbaka till bostadsområdet och mamman i tvättstugan med orden:

-         Vi måste skynda oss. Jag måste hinna med nästa buss, för annars får mina djur inte mat eller vatten.

Mamman blev förstås upprörd över flickans upptåg och förklarade för kvarterspolisen att hon så gärna ville ha egna djur att fantasin ibland tog över. Kvarterspolisen förstod, men förklarade ändå strängt hur farligt det är för en liten flicka att gå omkring i trafiken ensam. Mamman lovade att hålla noga uppsikt över flickan i fortsättningen och händelsen hade också en dämpande effekt på flickans utflykter, men inte på fantasin...

Nästan hela helgen har spenderats i Skövde på rasklubbens årsmöte och aktivitetshelg.

Vi träffades vid lunchtid på lördagen och inledde med en kortare tipspromenad som givetvis innehöll kluriga foxterrierrelaterade frågor. Jag lyckades få elva rätt av tolv möjliga (lite tur ska man ha) och vann en boll till hundarna.

Bredvid stugbyn fanns stort fritidsområde med flera motionsslingor, så vi gick en liten runda med hundarna innan det var dags för årsmötet. Varje gång jag ser en större samling foxar slås jag av att de är så oerhört lika och samtidigt så olika. Det är verkligen kul med dessa rasträffar.

Det blev ett intressant och lite annorlunda årsmöte och nu ska det bli spännande att vara involverad i klubbens arbete på nära håll. Det kommer att bli en utmaning, men förhoppningsvis även givande och lärorikt.

Kvällen spenderades i stugan med trevligt sällskap, snacks och en massa hundsnack. Mycket trevligt!

Att sova borta i en säng som inte ens är hälften så bred som min hemma och med två foxar i sängen som blir minst dubbelt så stora och långa i sömnen är väl inte riktigt min grej och då jag även har svårt att somna borta blev det inte jättemycket sömn under natten.

Söndagsförmiddagen spenderade vi med att aktivera vår foxar i form av spel, godisträd/kvistar, godisgömmor, hinderbana och trixtävling. Trixtävlingen vanns mycket välförtjänt av Karoline och Lakrits.

Lakrits


Russin (Foxterrier + Dansk/svensk)


Huxley


Huxley hoppar


Selma i pannkaksträdet

Både hundarna och jag var möra efter helgen, så resten av söndagen spenderades i soffan...

Rösta på Colin så han får vara med i reklamsnutt. Följ nedanstående länk, sök på Collin med två ll, klicka på filmen och rösta genom att klicka på stjärnorna.

http://www.djurstjarnorna.se/competition/video.php?showlist=1&searchwords=Collin&searchtype=lastuploaded

Förra helgen fick jag äntligen möjlighet att spåra igen och totalt blev det tre spår, två till Benji och ett till Ilona.

Spår 1

Först ut på lördagen var Benji med ett spår på ca 450 meter som legat 3,5-4 timmar. Som vanligt fick terrängen avgöra antal vinklar och denna gång blev det 5 vinklar och ett bloduppehåll på 13 meter på raksträcka.

Benji tog upp spåret jättebra och första vinkeln var klockren, men efter ett par hundra meter får han tappt och börjar ringa. Brist på erfarenhet och mognad gjorde att han tyvärr fick "panik" och försökte lösa det genom att ringa fortare och fortare. Jag tog tillbaka honom till den plats där han senast var rätt i spåret och han fick upp det igen och fortsätter.

Bloduppehållet fixade han utan problem, men bitvis var det flummigt och okoncentrerat med alldeles för hög fart. Tar det dock med en nypa salt på grund av hans ålder och pågående könsmognad. Vid slutet ställde den kraftiga vinden till det och Benji gick förbi slutet med mycket hög näsa ett par gånger innan han satte ner näsan ordentligt och verkligen spårade sig fram.

Ett spår med längre liggetid kommer med största sannolikhet att få honom mer koncentrerad och med näsan nere i spåret, men jag vill inte länga tiden för mycket innan vi gjort och klarat anlagstestet.

Spår 2

Ilona har ju klarat anlagstestet, så nu tränas det inför öppenklassen där liggetiden kan vara 12-24 timmar. Eftersom dagsljuset fortfarande är begränsat blev det till att lägga ett spår över natten för få rätt liggetid.

Den första biten bestod av öppen terräng, så jag misstänkte att det skulle ge henne lite att bita i. Det var också ca fyra månader sedan Ilona spårade över huvud taget, så förväntningarna var givetvis satta utifrån det. Spåret blev ganska långt, hela 700 meter (matte glömde titta på stegräknaren) med 4 vinklar, en återgång och ett bloduppehåll på 17 meter.

Tidigt på söndag morgon hade spåret legat ca 16 timmar, så då var det äntligen dags. Ilona satt och tjöt i bilen av förväntan, dels eftersom hon sett blod och klöv dagen innan och dels för att vi var i våra spårmarker. Ilona gillar verkligen att spåra och nu när det var så länge sedan var ju givetvis förväntan skyhög.

På det stora hela fixade hon spåret bra trots att det var ganska länge sedan sist. Den öppna terrängen i början gav henne lite problem, men hon löste det ganska snabbt och vid en av vinklarna fick hon tappt och hon ringade ganska länge innan hon fick upp spåret igen. Antagligen var det mitt fel, för jag mindes att jag letade efter ett bra ställe att lägga återgången och har för mig att det var vid den vinkeln jag påbörjade några steg innan jag ändrade mig på grund av terrängen.

Ganska nära slutet ville Ilona envist vika av till höger, men eftersom jag var helt säker på att jag inte lagt spåret där, utgick jag ifrån att det var något trevligt rådjur eller liknande som gått där och sa därför nej och visade henne på spåret. Först ville hon inte ge sig, så det tog ett par gånger innan hon tog upp spåret igen. I slutet var det tydligt att hon var trött, men som alltid jobbar ändå Ilona hela vägen och glädjen var mycket tydlig när hon hittade sin klöv.

Spår 3

Förväntningarna till detta spår var lågt satta på grund av Benjis flummighet dagen innan. Ca 400 meter långt, 4 vinklar och ett blodupphåll på raksträcka med en liggetid på 3 timmar var Benjis utmaning för dagen.

I början av spåret var terrängen mycket svårgenomkomlig och under tiden jag koncentrerade mig på att komma fram tappade jag bort vart spåret gick. Det visade sig vara jättebra för Benjis spårförmåga var på topp. Jag brydde mig inte om farten, utan jag hängde bara med för att låta Benji jobba ifred och helt plötsligt var vi förbi bloduppehållet (snitslat) och sedan spårade han klockrent fram till klöven. För Benji var det en klar fördel att spåra två dagar i rad.

Om en till två månader kommer jag att sätta igång med spårande på allvar. Målet är att båda ska starta i öppenklass under året.

Mammas katt Snuttan som är 14 år

De senaste två dagarna har solen tittat fram, så då har kameran fått följa med på lunchpromenaden.

Med tanke på förra helgens träningstävling, var det med viss skepsis jag åkte till Oskarström och deras officiella tävling med två hoppklasser.

Hopp 1 A

Innan banvandringen hade vi tagit en rejäl uppvärmingspromenad på ca en halvtimma och då jag hade sent startnummer hade jag ganska gott om tid att fortsätta värma Ilona. Allt för att förebygga nya dyk under hopphindren. 

Utanför ridhuset fanns några framhoppningshinder, så jag gick dit för att testa Ilonas beteende och tyvärr besannades mina farhågor. Givetvis dök hon under det första hopphindret och hon såg ut som om det var exakt rätt sak att göra. Kändes som om det blivit en grej, helt utan logik och betydelse.

För att åtminstone tillfälligt lösa problemet brydde jag mig inte om att sätta Ilona och gå ifrån henne, utan bara låta henne hoppa fram och tillbaka med lite bakom- och framförbyten. Belöningsmässigt bröt jag ner det till nybörjarnivå för att öka motivationen att hoppa över bommen. Efter några vändor fungerade det bra, så vi gick till ridhuset för att kolla in de andra ekipagen och köra lite cirkelträning inomhus. Det blåste ganska kraftigt utomhus, så jag var tacksam över det stora ridhuset som gav ordentligt med plats utanför banan.

Banan började med i princip en raksträcka, så jag behövde inte gå iväg och placera mig inför någon sväng eller liknande, utan kunde vara kvar vid första hindret hos Ilona. Jag ville inte sabba startproceduren, så planen var att sätta henne och stå precis efter första hindret för att kunna "hålla i henne" så hon inte skulle dyka.

Ilona fick startsignal och HOPPADE ÖVER första hindret, vilket gav matte nytt hopp inför fortsättningen. Loppet flöt på bra med undantag av slalomen som trasslade lite och vi fick 5 fel. Speciellt nöjd är jag med bakombytena och Ilonas snabba gensvar. Äntligen känns det som om vi fått kläm på bakombytena oavsett vid vilket hinder det utförs. Trasslet i slalom gör att vi även får lite tidsfel, så vi slutar på en sjätte plats.

Hopp 1 B

Banan i det andra hopploppet var mycket lik den första, fast lite svårare och även här gick det bra att vara kvar vid första hindret i starten. Dock gick det fel redan vid första hindret eftersom Ilona störs av att jag står så nära, så hon felbedömer avståndet, hoppar för tidigt och landar på bommen. Min koncentration bryts och jag undrar givetvis om hon fått ont, men Ilona fortsätter springa mot nästa hinder, så vi fortsätter.

Efter en tredjedel av banan kom slalomen och precis som i första loppet gick hon ur. Jag hade bestämt mig för att ta om slalomen ifall hon slarvade. Att springa vidare efter slarv tar Ilona som att det är ok och blir ännu slarvigare nästa gång. Det ger ju inte heller någonting att peta in henne på rätt ställe, det kan ju inte hon förstå. Hon koncentrerade sig bättre, men gick ur näst sista porten och jag tar om igen med samma resultat. Det är ju ingen idé att träna slalom på tävling, så jag tog närmaste väg ut och valde att diska oss.

Jag hade inga förväntningar när jag åkte till tävlingen, men det kändes skönt att Ilona inte tog med sig beteendet att dyka under hopphindren in på tävlingsbanan. En av fördelarna med att vara på tävling är att det blir så tydligt vad man behöver träna mera på...

I lördags fixade Orust BK en träningstävling i deras fina ridhus som endast används till hundträning/tävling samt fotbollsträning. Att hallen är fri från hästar gör att underlaget är hårt och mycket mera lättsprunget än i de vanliga ridhusen.

Egentligen skulle jag åkt till Tibro och kört fyra öppenklasser, men jag var ensam från klubben och motivationen infann sig inte riktigt. Istället blev det en betydligt kortare tur till Orust och deras träningstävling.
 
Precis när jag lämnat stan bestämde sig himlen för att öppna sig och släppa ner en hel del regn och jag som missat att kolla väderprognosen hade således inte nägra regnkläder med mig. Jag hatar att vara blöt i samband med träning eller tävling. Bara jag har rätt utrustning är inte nederbörd något problem.

Först ut var agilityklassen och det mesta som kunde gå fel gick också fel. Ilona började med att dyka under första hindret. Detta har hänt några gånger under åren och har då berott på att hon inte gillat underlaget, främst på grusplaner. Givetvis har jag alltid känt igenom henne för att utesluta att hon har ont någonstans och därför inte vill hoppa, men aldrig kunnat hitta något fel. Jag togtillbaka henne och vi körde flygande start istället för att förhindra att hon dyker under igen. Fortsättningsvis slarvade hon i slalom och gick ur (har inte hänt på flera månader), gick inte ner ordentligt på kontaktfälten och dök under ett hopphinder till. Oj, vad tydligt det blev att vi legat lågt med agilityträningen. Skäms på matte... Givetvis tog jag om både slalom, kontaktfält och hoppet så det blir rätt, men detta är nog ett av de sämsta lopp vi gjort på länge...

Efter loppet kände jag igenom Ilona och försökte studera hennes rörelser för att se om jag kunde hitta någon fysisk anledning till att hon dök under hopphindren. Inte heller denna gång hittade jag något specifikt och får anta att dagsformen inte är fulländad och att underlaget också påverkade.

Ville ändå köra hopklassen om än försiktigt ifall Ilona lyckats dölja något. En stor nackdel med Ilona är att hon får vara både halt, lytt och döende innan hon medger att det gör ont någonstans och det är inte alltid lätt för matte att genomskåda henne.

Starten i hoppklassen bäddade för nya dyk då den började med tre hopphinder och säcken som fjärde hinder, alla placerade så hunden fick springa i en snäv serpentin. Det idealiska var att placera sig mellan andra och tredje hopphindret och kalla in. En flygande start innebar att man var tvungen att göra två bakombyten innan säcken för att få någorlunda linje på hunden och då det kändes knöligt, bestämde jag mig för att chansa och lämna henne i starten. Givetvis var detta ett misstag och hon dök under första hindret igen. Jag tog tillbaka, men fick inget flyt på bakombytena och egentligen inte heller på resten av banan. Hon dyker visserligen inte under några fler hinder och går inte heller ur slalom, men det är väl en klen tröst i sammanhanget.

Så här i efterhand är jag glad över att jag inte åkte till Tibro.

Det finns lite hopphinder kvar på klubben, så jag ska försöka åka upp i veckan och se hur Ilona beter sig.

Det blev inte särskilt mycket hundaktiviteter under lördagen, men det tog vi igen på söndagen...

Så fort det var tillräckligt ljust åkte jag till klubben för att lägga ett blodspår till Benji. Nu var det verkligen många veckor sedan Benji spårade, men eftersom han klarat de tidigare spåren så bra lade jag ett spår med samma svårighet som i anlagsklassen. Det är lika bra att testa för att få reda på styrkor och svagheter.

När spåret var lagt åkte jag och Ilona till ridhuset för lite agilityträning. Under 2,5 timmar hann vi med kontaktfält, slalom, släpp på raksträcka, bakombyten vid tunnlar och avslutningsvis även en agilitybana. Mellan övningarna tränades passivitet, vilket Ilona numera är mycket bättre på. Det märktes allt att vi inte varit i ridhuset och tränat agility så ofta sista tiden, men samtidigt har det varit skönt att ta en liten paus.

Spåret hade legat lagom länge, så det var dags för Benji att aktiveras. Det började dock inte så bra på grund av att en träningsgrupp var några hundra meter bort med skällande hundar och tjoande människor. Benji var mycket nyfiken och fokuserad på de ljud som kom från träningsgruppen och det tog en stund innan jag fick kontakt med honom.

Färdigselad och lite mindre flummig visades Benji till uppsparket och efter några sekunders nosande tog han upp spåret. I början var han lite ofokuserad och hade svårt att glömma de andra i skogen, men han spårar ändå. De första vinklarna gick bra, fast han genade lite väl mycket och han fixade bloduppehållet utan problem.

Efter lite drygt halva spåret märktes det dock att han blev trött och fick tappt i den kommande vinkeln. När koncentrationen brutits fick han åter fokus på träningsgruppen och jag fick visa på honom två gånger innan han tog upp spåret igen. Efter en stund fick han tappt igen när spåret gick över ganska öppen terräng och eftersom det blåst en del var det lite väl svårt för honom, Jag ville ändå ge honom en chans och efter ett par minuters ringande hittar han spåret igen.

Under sista biten var Benji trött, men han var kvar i spåret och fullföljde. Dock gick han förbi slutet och klöven och för att han snabbt skulle få sin belöning, hjälpte jag honom till klöven. Då var givetvis all trötthet som bortblåst och han kampar med liv och lust med klöven. Med tanke på blåsten och att det var länge sedan Benji spårade, var spåret för svårt för honom, men nu har jag en god uppfattning om vart vi är och hur jag ska lägga upp den fortsatta spårträningen.  

Som avslutning på dagen träffade jag Jenny och Kerstin för lite vindmarkeringsövningar på klubben. Varken Ilona eller Benji har gjort detta tidigare, men det är alltid kul att prova på nya saker. Ilona och Benji var sist ut och det gick ungefär som jag hade förväntat mig. Benji förstod först inte vad övningen gick ut på och såg ut som om han markerade vilt istället och sprang först förbi figuranten, men när han kom exakt rätt i vinden gjorde han en jättefin markering. Ilona hade inga större problem, men hon är också lite äldre med mer erfarenhet och mognad.

Hundarna var mycket trötta resten av kvällen, vilket också gav matte chans att slappa i soffan...

I går kväll började det snöa och forsätter än...

Hundarna ska ju ändå rastas, så i middags var vi några som åkte till klubben för att promenera tillsammans.


Vi hade tur och fick se när hästarna släpptes i hagen


Nästan hela gänget


Benji kollar hästarna


På språng


Nya sortens snöboots?